Farbanda var skonad ifrån den katastrof som drabbade Ariâhkel och kunde fortsätta med sina inbördes strider. Även slavfångandet fortsatte bland ramerna även om man nu började möta motstånd hos en del folk, främst ifrån sombatzinerna. Det var under denna tid som alla de åtta ramiska stammarna enades till en enda stor maktfaktor under deras konung Efaro. Efaro lärde dem att börja utveckla sjöfart och navigationskonst, samtidigt som han lade grunderna för hantverk och ingenjörskonst.

Man lyckades dessutom att påverka det tänkande man hade på den nyfunna konsten som kallades magi då deras shamanism växte sig stark i landet. Hela grunden med den fick starka konsekvenser på hur man såg på magin och den spred sig snabbt vidare till Golwynda-kulturen, för att därefter spridas runt resten av världen.

Olyckligt nog dog Efaro till slut men han lämnade kvar ett arv som man än i dag följer, ett av dem var att landet skulle styras i cykler om vardera 64 år. Varje stam skulle alltså få styra i åtta år var. Det var också under dessa år som man började kalla sig efarer, detta för att hedra sin bortgångne konung.

Runt 1500 f. Odo så såg de första dvärgarna dagens ljus på Solunas marker. Dvärgarna hamnade på utmärglade vid kusten i de nordligare delarna av det som idag är Pokti efter att deras skepp hade drivit upp mot kusten. Tidigare så hade skeppet tillhört ett par efarer som fått dvärgarna som slavar av Krun men oturligt nog så hade skeppets besättning dukat under i en sjukdom som de flesta dvärgar överlevde. Dvärgarna lyckades skapa sig ett hem i de närliggande bergen och det var dessa dvärgar som gav namnet åt Gizurbergen.

Den katastrof som drabbade Ariâhkel fick i stort sett alla kulturer att sjunka ner i ett tillstånd av barbari (likt det som skedde under Mörkertiden (599 – 1 f. Odo) i Ereb). Krig utbröt dagligen då människorna ständigt ville söka makt för egen räkning eller helt enkelt i hopp om att de man anföll skulle ha mat - en sak som var en stor bristvara.