Stenåldern (eller om man så vill, tiden efter den andra skapelsen) är tiden då människor, alver och andra varelser för första gången får se Solunas yta. Enligt de lärdas teorier så uppstod det mänskliga livet vid den plats där Sohei-Ghaft (Traxilmes violetta öknarna) i dag ligger. Men detta folk splittrades av någon anledning och spreds sig över Soluna. Man kan säga att den solunska människan splittrades i tre olika grupper - farbandern (den norra), ariâhkern (den södra) och ökenmannen.

De första människorna tar sig över sundet mellan Soluna och Samkarna i stenålderns allra första linda med hjälp av primitiva flytfordon. Människorna kommer ursprungligen från Melukha, men har letat sig vidare i världen och nu nått Soluna.
Dessa "melukha-människor" blir dock undanträngda då ariâhkern från söder avancerar in till Solunas nordligare delar. Ariâhkern har bättre förutsättningar att leva där, med tanke på klimatet, även om ett fåtal stannar kvar i området. Dock så blir "melukha-människorna" de första slavarna som ramerna (det folk som skulle bli efarer) tar då de börjar hävda sig under "Bronsåldern".

Ordet farbrander syftar på en person som lever på Solunas nordliga del, även om de i ursprunget härstammar ifrån ariâkherna.

Den gruppen som begav sig söderut var ariâhkern och det är från dessa som solkûnher, poktier och – i viss mån – drotoxer skapades ur.
Bland ariâhkerna så fanns det en stam som kallade sig själv för solkûnher och redan tidigt så visade de sig villiga att leda andra. I det vackra grönskande landskap de kom till så tog man den mest behagliga platsen medan de övriga stammarna fick ta vad de kom över. I väster så slog sig niserrerna ner och bildade vad man riket Niuserre och söder om det blev hemmet för shaverna.

I väster så slog sig andra folkslag ner och bildade egna primitiva stamsamhällen. Deroerna var ett av de folkslag som levde där och man har hittat rester ifrån detta folkslag i dagens Drotox. I det nutida Traxilme så har man hittat fornlämningar ifrån det mystiska sagoriket Neferkaure som omnämns i solkûnhska sagor.

En av de mest högt stående kulturerna som fanns i dessa trakter torde dock vara Nitocris. Detta rike styrdes helt och hållet utav de gåtfulla nitocrisalverna som spårlöst försvann under "Bronsåldern". Alverna var, enligt dagens sagor, högt stående och – om man får tro solkûnhska historiker – så ska de ha hjälpt solkûnherna att utvecklas i en mer expansiv takt än de andra folken.

Ökenmännen är den enda ariâhk som förblev sann till sin natur och stannade kvar i öknen där de skapades. De spenderade lång tid för att göra tillvaron i öknen uthärdlig och detta fick dem att se ner på de andra folken som övergav sitt ursprung. Av alla de andra folken så hade de bara kontakt med fhariserna, ett av de ariâhkiska folkslagen som hade stannat i närheten av öknen och levde som nomader.