I Farbanda så började Efaro tappa sin makt under början av "Statsbildandets tidsålder" och de två främsta platserna som försåg Efaro med slavar lyckades att bryta sig fria. De första var sombatzinerna (vilket skedde runt 1100 f. Odo) som bildade ett fredligt jordbrukarland på Noria-halvön. Dessa fick betala en dyr läxa då man allierade sig med Krun under det som kallas "Härarnas Tid" och fick då sina gamla herrar som fiender. Detta ledde senare till att det nybildade landet råkade ut för omfattande plundring då efarerna och deras allierade vann kriget mot Krun.

Det andra och sista landet som lyckades att bryta sig ut efarernas grepp var thelgulerna som bildade landet Thelgul. Man klarade sig bättre än vad Sombatze gjorde då de hade brutit sig ur efarernas grepp, detta tack vare en duell mellan de två folkens ledare där efarernas konung hade förlorat.

I slutet av början av 1200-talet f. Odo så hade efarerna och siet-krakherna ett djup samarbete för att lära sig av varandra inom den magiska konsten. Siet-Krakherna var utpräglade andebesvärjare och föreslog att man skulle försöka lära sig av varandras hemligheter. Emellertid så gick det samarbetet i stöpet då det visade sig att siet-krakherna lärde sig mer än vad de delade med sig till efarerna. Då efarerna anklagade djungelmänniskorna för att stjäla deras kunskaper så drog sig siet-krakherna in till regnskogen och avbröt i stort sett all kontakt med omvärlden. Efarerna hade däremot fortfarande en blomstrande högkultur som bara verkade fortsätta att växa.

120 – 100 f. Odo så utkämpas ett kort krig i de södra delarna av regnskogen då Gizurbergens dvärgar försöker utnyttja regnskogens resurs men oturligt nog slår läger på en siet-krakhisk helgedom. Efter en lång tid av sporadiska slag så slöts det till sist fred och dvärgarna drog sig tillbaka till bergen.

Det kaos som råder i Ariâhkel börjar sakterligen nå sitt slut då en man från Solkûnh träder fram. Hans namn är Raoel Seraste och med sig så bär han en vision från solguden Taa-Racheev om frid och ett bättre liv. Många sluter upp runt honom vilket gör att han till slut tar makten och bringar reda i kaoset. Han kröntes som Solkûnhs kejsare och så hade åter Solkûnh blivit en maktfaktor. Det var under Raoels år som kejsare som Taa-Racheev blev den enda guden som tilläts att dyrkas och som ämbetet ökenpräst instiftades. Deras uppgifter var att tygla en del av sin guds kraft – Kheâlin – för att skapa matodlingar i öknen.

Under dessa år så bildades även en hel del nya stater i Ariâhkel. En del var rester av de folk som tillhört det stora Solkûnhska imperiet, medan andra var folk som hade emigrerat ifrån andra kontinenter. Den äldsta av de nybildade staterna var landet Drotox. Folket bestod till stor del av flyktingar från Efaro och sådana solkûnher som var mindre intresserad av guden Taa-Racheev. Tillsammans bildade man landet Drotox och började att bygga upp sitt nya hem, som redan ifrån början visade sig bli vackert genom de kunskaper som efarerna förde med sig ifrån sitt hemland. Med åren så började de två att smälta samman till ett folkslag, även om det tog väldigt lång tid.

Nästa folk att bryta sig ur Solkûnh var poktierna. Dessa stammade även de ifrån Solkûnh och de hade varit den absolut underklassen där då de saknade fullkomlig respekt för överklassen. Emellertid så var det inget enat land utan bestod av en mängder med små, självständiga stater där ofta enorm kaos rådde. I början så styrdes landet stenhårt utav faraoner som hade en oinskränkt makt vilket slutligen fick poktierna att göra ytterligare en revolution. Det som blir det slutgiltiga valet är något som kallas för provinsråd, där folket valde de som skulle sitta i rådet.