I Farbanda så uppstod det åtta högt utvecklade jägar- och krigarkulturer ur ariâhkern, vilka kom att kallas ramer (vilket var föregångarna till efarerna). Detta namn hade man fått av folket ifrån Golwynda-kulturen under de fåtal handelskontakter man haft och betydde något i stil med "de oenade".
Alla de olika kulturerna, som sedermera kom att kallas stammar, konkurrerade med varandra om i stort sett allt. Varje stam strävade efter att få en så stor makt som möjligt och därför inte behöva frukta de andra ramerna. Dessa stammar kunde växa sig starka och blomstra främst på grund av en sak – bruket av slavar.

Skoningslöst så jagade man och fångade in slavar, var man kunde finna dem. I början skedde detta på de svagare och primitivare folken (det vill säga "melukha-människorna") men som med tiden – efter att man lyckats skapa sig en viss välfärd – antog en mer aggressiv och expansiv takt.
Främsta källorna för slavarna blev ett primitivt jordbrukarfolk (sombatziner) i öst och ett annat folk (thelguler) i väst som livnärde sig på jakt och fiske. Inget av dessa folk hade någon som helst chans till att försvara sig ifrån ramernas angrepp och utgjorde därför den största massan utav ramernas slavar.
Ramerna sökte ständigt nya folk att hämta slavar ifrån, vilket slutligen ledde dem över Gizurbergen (vilket dock inte fick namnet förrän under "Utvecklingens tidsålder") till den södra delen av Soluna.

Ett annat folkslag som under denna tid bosatte sig på Solunas yta var siet-krakherna, ett kortväxt folk med stark tro på andar. Dessa hade tvingats på flykt tidigare i historien och hade rest världen runt utan att kunna finna ett hem, åtminstone inte förrän de hade anlänt till Solunas regnskog. Den fuktiga regnskogen påminde dem en aning om deras ursprungliga hem och man kände sig för första gången hemma.

Runt år 2000 f. Odo så korsade ramiska slavjägare för första gången Gizurbergen och attackerade de folk som levde nedanför bergens rand. Folk flydde söderut och man ville få Solkûnh att driva bort dessa inkräktare.
Efter mycket vädjande av folket så gjorde Solkûnh en stor ansträngning och samlade i hop sin armé för att sedan tåga norrut. De ramiska slavjägarna var underlägsna i både antal och kunnande vilket gjorde stridigheterna korta. Ramerna blev tvungna att vända tillbaka hemåt utan några större vinster och de riktade sig i stället in på de mer lättfångade slavarna som fanns i norr.

Ariâhkel var vid denna tid helt annorlunda än vad den är idag. Den öken som nu har brett ut sig över i stort sett hela södern fanns inte förr i tiden. I stället fanns där en vidsträckt grönskande slätt som var fyllda med grönskande växter och underbara frukter. Men undantaget fanns i formen utav den öken där ariâhkern en gång skapades. Öknen ifråga fanns ungefär vid den plats där dagens Sohei-Ghaft fanns och var hem för det folkslag som kommit att kallas för ökenmän.

Det var under "Bronsåldern" som det Solkûnhska imperiet blev ett "riktigt" rike. Detta styrdes enväldigt av den man som var starkast, något som gjorde maktbalansen väldig instabil då det ständigt var någon som var starkare än den tidigare härskaren. Trots detta så var Solkûnh en stor maktfaktor och de flesta andra folken varken ville eller kunde ändra på det faktum att man tillhörde det Solkûnhska imperiet. Särskilt eftersom historikerna säger att solkûnherna hade nitocrisalvernas beskydd.

Viktiga Händelser:
Runt år 1995 f. Odo så drabbades Solkûnh av inre tvister av politiskt slag. De länder som förut stått under Solkûnh började nu att vissa tendenser att bli självständiga. Detta då de var missnöjda med Solkûnhs agerande under de ramiska slavjägarnas attacker. I mitten av denna tvist så tågade scheir-kaitherna in i Solkûnh med sin armé. Den armén som scheir-kaitherna hade med sig var enorm och i stort sett oslagbar för de vettskrämda (och inte alls lika bra beväpnade) solkûnherna.
Det tog inte scheir-kaitherna mer än tio år innan man hade erövrat i stort sett hela södra Soluna och tvingat solkûnherna till att bli ett tjänarfolk.

Det Scheir-Kaithiska Väldet höll i över hundra år innan de började få problem. Överallt så reste sig motstånd, särskilt ifrån Solkûnh som inte alls trivdes som tjänare, då förtrycket från scheir-kaitherna var hårt. Som svar på detta så ökade scheir-kaitherna sitt förtryck ännu mera och hoppades på att motståndet skulle krossas, men detta fick raka motsatsen som resultat.